Barfota Gen berättar bombningen av Hiroshima ur en ung pojke, Gen och hans familj. Men bokens teman (den fysiska och psykologiska skada som vanliga människor drabbas av krigets verklighet) är otroligt sanna idag. Gen och hans familj har länge kämpat utan mycket mat, pengar eller medicin, men trots svårigheter försöker de upprätthålla en glans av det normala livet. De vuxna är utmattade och nästan förtvivlade; barnen tar luftangrepp och svält mer eller mindre i steg. Nakazawa, en överlevande i Hiroshima, skildrar effektivt belastningen av att leva i denna miljö och visar hur ansträngningar att hålla sig optimistiska under svåra omständigheter ibland manifesterar sig som manisk, irrationell humor. Berättelsen erbjuder viss optimism: karaktärer utför handlingar av självuppoffring för grannar och nära och kära (t.ex. när Gens gravida mamma blir sjuk av undernäring, poserar han och hans bror som föräldralösa och uppträder på gatorna och kastar pengarna väggarna i deras hem så att de inte kommer att fångas). Under denna kan-attityd finns föräldrarnas djupa skuld och känsla av hjälplöshet. När barnen klirrar ekstatiskt över en matrester löser sig föräldrarna i skam och sorg. Konsten är skarpt ritad och uttrycksfull, och berättelsen har en sådan naturlig rytm, det är lätt att dras in i familjens liv, vilket gör att katastrofsläsarna vet att de väntar desto mer verkligt, intimt och svårt att ta. Trots sin oroväckande natur är detta arbete ovärderligt för de lektioner det ger i historia, mänsklighet och medkänsla.
